En helt vanlig tjej

Jag är en glad tjej på 30 år som har levt en tredjedel av mitt liv som tjej. Jag växte upp som flicka innan jag började skolan. Jag kom ut som tjej igen när jag var 24 år.

Min barndom var stabil och bra. Det var absolut ingen brist på manliga förebilder och familjen var en typisk stabil heteronormistisk kärnfamilj i svensk medelklass. Jag valde att vara väldigt tjejig . Min mamma accepterade att jag fick vara som en flicka. Folk trodde att jag var tjej för jag hade sån kroppsbyggnad och ett feminint ansikte.

 

Skolan

När jag började skolan i första klass så blev det direkt problem. Min första kontakt med klasskamraterna var traumatisk! Jag gick fram till tjejerna och presenterade mig som Ia och ville vara med och leka. Det kostade mig fem års stenhård mobbning.

Jag skulle kunna skriva en hjärtslitande bok på hundratals sidor över all mobbning, diskriminering, misshandel och mordförsök jag råkat ut för. Men jag vill inte låta dem vinna!

Hatiska små människor har alltid försökt förstöra för mig, men jag vann! Jag nådde självförverkling trots allt motstånd!

Samtidigt som tiden i skolan var ett rent helvete så vill jag påpeka att det fanns mycket bra saker också. För min tid var jag väldigt queer. Jag sminkade mig med mascara och färgade håret blått. Mest var jag kär i tjejer men min första trevande romans i tonåren var tillsammans med en feminin kille.

 

Självförnekelse

Hela mitt liv ville jag byta kön, men jag kände inte till att det faktiskt gick att göra det. När jag blev 20 år gav jag upp och gick in i självförnekelse. Jag försökte bli man och gjorde lumpen. Det enda det resulterade i var en nattsvart depression.

 

Utredningen

När jag var 24 år insåg jag att jag inte längre kunde ljuga för mig själv och omvärlden. Jag bestämde mig för att långsamt komma ut. Det tog ett helt år att återerövra det jag lagt av mig i självförnekelsen. Jag sparade ut håret och började våga bli allt mer feminin igen.

Utredningen var en pina. När jag kom in hade jag hunnit bli 26 år och levde nu som tjej på heltid. jag trodde jag skulle få hjälp direkt. Istället blev jag ifrågasatt och utsatt för diskriminering. Utredningen knäckte mig totalt och jag klarade varken av att plugga eller jobba. Efter två år fick jag remiss till kirurgen. Jag genomgick könsbyte när jag var 28 år.

 

Öppenhet

Jag lever helt stealth. Jag pluggar nu och ingen i klassen vet att jag har bytt kön. Eftersom jag passerat som tjej de senaste fyra – fem åren känns det onödigt att tala om något som folk bara blir konstiga av att höra. Jag vill inte bli tagen för att vara transsexuell. Jag är tjej och inget annat!

När man missade att få vara tonårstjej kommer man lite efter, det är i tonåren som tjejer övar upp mycket av sin sociala interaktion.

Det enda sättet att ta igen det man missat är att kämpa på och våga ta kontakt samt umgås så mycket man kan med andra tjejer.

 

Hur jag lever idag

Jag är bisexuell och lever idag i ett lyckligt samboförhållande med en kvinna. Jag har tidigare jobbat inom IT, men nu pluggar jag. Min relation med familjen är kanonbra!

Det första min bror sa när jag kom ut var: Det viktigaste är att du är lycklig, och det är jag. Vägen hit var ingen dans på rosor. Jag har fått kämpa stenhårt med de trauman som mobbningen i skolan orsakade. Det allra svåraste var den sociala transitionen, dvs inte bara att se ut som en tjej utan socialt fungera som en tjej.