Kvinna, mor och flata

Jag är en lesbisk kvinna på ungefär 35 år som har ett andranamn som är Natahalie. Hade jag fötts med kvinnligt könsorgan skulle jag fått heta Ulrika. Det är inget fel på namnet Ulrika. Det är ett vackert namn, men jag känner mig inte som någon Ullis. Idag lever jag under ett annat kvinnligt namn jag själv fått välja.

 

Livet innan

Som barn ansågs jag vara intelligent, men samtidigt bar jag på en hemlighet som kraftigt begränsade mig. Efter att jag växt upp så levde jag vind för våg. Jag ordnade det så att jag aldrig behövde ta några större ansvar eller beslut. Eftersom jag saknar högre utbildning har jag ofta arbetetat på arbetsplatser där yrkeskläder erhållits. Anonymt och bra för någon som inte vill förneka sitt eget innersta.

När jag sen i vuxen ålder blev varse om att det gick att genomgå könsbyte, kände jag mig fortfarande begränsad. Andra klarar nog av det. Dock inte jag, jag är alldeles för maskulin till utseendet för att lyckas, tänkte jag.

För ett antal år sedan när jag som brukligt för den tiden bara spankulerade planlöst kom en kvinna in i mitt liv och tog tag i mig. Kärlek från första stund. Efter bara ett litet tag in i förhållandet erfor jag att; -Hey, vad vet jag om mig själv?! Här fanns alltså en varm och kärleksfull tjej som ville veta så mycket som möjligt om mig. Jag fick själv börja fråga mig, vem jag är, det tog några år, och här är jag nu.

 

Här och nu

Här finns jag för min sambo och lika mycket för vårt gemensamma barn. Graviditeten och förlossningen har varit väldigt omvälvande upplevelser. Jag led nästan sönder mig av att inte själv kunna bröstföda vårt nyfödda barn.

 

Vården

Att vända sig till vården och söka hjälp som transsexuell kan falla ut på många olika vis. För mig har det blivit litterärt jämförbart med Franz Kafkas ”Processen”. Massor av moment tjugotvå och mycket som fallit i stå. Det tycks vara som ett emotionellt lotteri, stark eller svag – spelar ingen roll. Många som klarar sig igenom vårdens osmorda kugghjul snabbt och effektivt proklamerar att det till syvende och sist berott på deras egen styrka och orubblighet.

Jag tvivlar, vill naturligtvis inte ta något från lyckliga individer i lyckliga fall. Det är bara det att det olyckligtvis kan signalera ut väldigt starka självbetvivlande funderingar hos systrar och bröder som inte lyckats komma åt fanan i sin utredning. Blivit passagerare i stället för anförare.

 

Under utredningen

Ska du inte ta och ta ditt ansvar nu, sluta upp med det där vad du nu håller på med, och bli en riktig far åt erat barn, ifrågasatte mina svärföräldrar.

Det är en frågeställning som är svår att bemöta. Till att börja med så måste man vara ganska normativ för att ställa den frågan. Jag känner mig schack-matt vid sådana frågor. Jo, visst jag kan bemöta sådana frågor. Problemet är mest att frågeställaren aldrig kommer att förstå min ståndpunkt som lesbisk kvinna.